KRÖNIKA. Våren 2013. Timrå Idrottsklubb är degraderade från dåvarande Elitserien. Klubben har en övermäktig skuldbörda och är fast i ett ett ohållbart arena-ägande. Med blod, svett och tårar lyckades vi vända det läget. Snabbare än väntat vände också den sportsliga utvecklingen som kulminerade med SHL-avancemanget fem år senare. Kanske vände det snabbare än vad som hade varit optimalt. Föreningen kom från askan, in i elden och gick upp. Nästa gång behöver vi vara starkare som förening, för att kunna vara starkare sportsligt och i den första fasen hålla oss kvar.

Degraderingen nu är ett stort bakslag. Om vi hade klarat oss kvar så hade vi kunnat gå vidare till en etableringsfas och nya äventyr. Så blev det inte nu.  Degraderingen är inte ologisk, även om vi i långa stunder av säsongen spelade en väldigt bra ishockey. Slutar man tydligt sist är det rimligt att man inte heller klarar kvalet. Vi alla gjorde vårt bästa, men den här gången räckte det inte till. 

Vi är degraderade men vi är inte i samma läge som 2013. Vi är en förening i ekonomisk balans, och istället för att  vara konkursmässiga kan vi från dag ett fortsätta bygget av en starkare förening som över tid ger starkare sportsliga resultat. 

Avancemanget senast var frukten av vår systematiska sportsliga strategi och vårt sportsliga kunnande. En strategi som bygger på föreningens förutsättningar och handlar om att utveckla egna och rekryterade unga, svenska spelare. Samma strategi och kunnande finns fortfarande i föreningen. Vår nyckel till sportslig framgång är strategin, kunnandet och systematiken i detta.

Morgondagen är här, eller kommer snart. Nu kör vi!

Lars Källgren

Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.