Axie! Hjälten i slaget!

Trend nummer ett, bruten: Timrå hade aldrig besegrat Rögle i deras hemmahall före lördagens drabbning.
Låt vara att segern kom i förlängningen och ”bara” gav en tvåpoängare. Men vann gjorde vi.
Trend nummer två, kvarstår: Timrå kan inte spela med hög frenesi och energi mot ”sämre lag”  och denna match var inget undantag. Det är så svårt att förstå hur laget som bjöd HV71 på en riktigt munter dans för bara två dagar sedan kan kliva på isen i Ängelholm och visa upp ett så undermåligt spel. Tvåpoängaren var en kombination av att Rögle, faktiskt, var ännu sämre och att vi, genom några individuella prestationer, tog tillvara på några goda chanser.

Tänk om våra grabbar hade klivit på med samma tempo och kämpaglöd som dom hade mot HV. Då hade matchen vunnits med tre – fyra måls marginal. Det kan inte vara så svårt att köra ihjäl skånepågarna. Dom saknar både tempo och spelidé. Ändå lyckas dom få våra pojkar att se ut som PRO på bussresa till Ullared.

Jag har uppmärksammat fenomenet flera gånger under säsongen. Vi kan inte spela hockey i lågt tempo.
Lördagens match vanns, till stor del, tack vare några individuella prestationer från några enskilda TIKare och då vill jag speciellt framhålla Axelssons initiativ att dra iväg och komma till avslut i boxplay. Han var matchens hjälte! Att vi vann i förlängningen var för mej självklart. Om Timrå toppar offensivt, fem minuter i fyra mot fyra, så ska det inte finnas på världskartan att  skånepågarna ska få ta extrapoängen.  Att det sen var firma Corso/Sonnenberg som avgjorde, var ingen högoddsare.

Jag gläds naturligtvis åt segern, grabbarna har nått det mål jag ville. Tre poäng på denna lilla roadtrip men ädå är jag inte nöjd.

Vad sitter det i?
Jag såg TIK besegra LHC för någon vecka sedan. Ett LHC som är skickligare i precis allt. Där malde våra killar ner LHC:s superstjärnor genom att slita, kämpa, döda ytor och satsa alla hästkrafter i samma riktning.

Jag njöt av poängen mot serieledarna i torsdags.  Ett klokt och energiskt bortaspel. Högt tempo och intensiv skridskoåkning. Visst blir det missar, felpassningar och öppna lägen för motståndarna men det lönar sej i längden.

Oh My! Kör på känsla!

Direkt efter matchen drog jag och sambon, Jean1, ner till Aveny där pop/rockbandet Oh My! hade releasfest för sin nya skiva. Deras uppträdande frampå småtimmarna var den bästa konserter jag har sett dom göra, och då har jag sett många.
Sångarens flickvän (som också råkar vara min svärdotter) berättade att killarna i bandet var lite nojiga för att dom hade repat så lite. Dom är spridda över riket, Stockholm, Uppsala, Sundsvall mm, och har haft få tillfällen att spela ihop sej. I stort sett bara när dom stått på scen eller i studion.
Men eftersom dom kan det dom gör så verkar det som att dom jobbade extra hårt, la mer energi och bjöd det där lilla extra för att ge publiken en suverän konsert.
När vi åkte hem pratade jag och Jean1 om det. Det kanske vore en idé för Timrå IK?
Sära på killarna och hindra dom från att träna tillsammans!
Då kanske dom hittar det där lilla extra som behövs för att bjuda på en hejdundrande hockeyföreställning när det är match!

Nä!
Det kanske inte funkar i sportvärlden.
Men  hur fan ska vi få vanan att spela uselt mot bottenlag att brytas tills på måndag?
Då står nästjumbon Södertälje på menyn

Men jag är optimist. Jag tror att trendbrott nummer två kommer på måndagen.
Vi sopar mattan med kringelbagarna från Tälje!

Den som har en lever, får se!