Timrå IK Supporterklubb

Tack för 50-årspresenten, Timrå!

Som väldigt liten ville man ju ha stora paket, några år senare hårda paket, sen blev det okey med mjuka paket.

Som Timråit är det materiella helt oviktigt – här är det poäng som gäller och Sveriges äldsta supporterklubb fick den 50-årspresent vi helst ville ha, tre härliga poäng mot Växjö – tusen tack, Timrå IK!

Oerhört rättvisa 2-1, och det var så förlösande underbart skönt, jag minns inte när jag senast hade denna trepoängskänsla i kroppen…

Timrå IK:s supporterklubb är Elitseriens äldsta och för en gång skull känns det helt okey att vara äldst. Det visar att det finns ett enormt stort intresse för våra kära hockeylirare, från Wivsta/Östrand-tiden tills dags datum. 50 år kunde inte firas på ett bättre sätt, nu är det bara att se till att det inte blir ett trist jubileumsår.

Efter sista uppehållet har insläppta mål full tid varit 1-1-1 på de tre senaste matcherna. Detta är jäkligt bra, för det känns som om prio ett när vi kliver in i Kvalserien att defensiven sitter. Sen har vi en hel del att jobba på offensivt, men kan vi behålla samma tålamod som mot Växjö, ja, då kommer belöningen till slut.

Men visst såg det länge ut som om det skulle skita sig. Ett tag funderade jag på nån form av vinkel gällande Vägverkets nollvision, att vi kunnat sälja in vårt anfallsspel som nån form av reklamvideo. Men det kändes inte speciellt roligt, då vi under större delen av matchen var det lag som vill framåt.

Det var lite av ett hån då Växjö fick sitt första powerplay och bara behövde fem sekunder på sig för att skicka in matchens första mål. Ett sånt där mål som kan vara väldigt moralsänkande, men jag tror våra grabbar numera är så luttrade att det mesta går emot, att de inte brydde sig alltför mycket. För vi fortsatte ju att tugga på, och det tror jag är väldigt viktigt just nu – att visa att vi kan skaka av oss ett mål i baken.

För i tredje perioden kom de, målen. Först en styrning av Hagos, sen rena CCCP-klapp-klapp liret där Matt Murley blev siste man på pucken – det målet var riktigt vackert. Men så här kan vi ju lira, när passen sitter på bladet. Anfalla med fart, det har vi ju liksom inte varit bortskämda med tidigare i vinter.

Att Växjö skulle få sina chanser i slutet var ju inte alltför oväntat, men det osade lite väl mycket för att det skulle kännas bra i bröstet. Men då klev Jocke Lundström fram med ett par riktigt svettiga räddningar, och när puckuslingen till slut rullade ur vår zon med bara tre sekunder var av matchen kom det stora vrålet från den skamligt låga publiksiffran – äntligen en trepoängare mot skitlaget Växjö!

Ja, tyck vad ni vill, ni ikke Timråiter som besöker vår kära sida, men för mej är det en gåta hur Växjö kan ha så många poäng som de nu har (det tycker jag även om Luleå). Samtidigt kan jag tycka att Timrå borde lära sig av dessa lag, att i första hand se till att försvara sig – sen brukar spelet i anfallszon lösa sig. Visst, vi lirar Kvalserien när dessa lag (kanske) slåss om SM-medaljerna, jag borde kanske inte vara alltför kaxig – men jag tycker ändå det är tråkigt att gnethockey lönar sig. Är klyschan ”anfall är bästa försvar” således bara en – klyscha??

Jamen fortsätta så här nu, Timrå. Supporterklubben fyller 50 år hela året ut, och vi tar med glädje emot fler trepoängspresenter – och i slutändan en ny elitserieplats!

* * *

Senaste trepoängaren hemma i E.ON?

Det var ett tag sen – tredje december, 3-1 mot Brynäs. Kom inte och säga att vi timråiter är bortskämda på hemmaplan!

Publicerat lördag, 18 februari, 2012, 23:22, av Uffe C