Timrå IK Supporterklubb

Går det att undvika Kvalserien?

Optimistlågan i mej börjar så sakteliga slockna.

Varför ska jag gå in till varje match med tron att ”Vi vinner” när jag får känslan att spelarna inte har samma förhoppning?

Foxtrotdansandet fortsätter. Ett steg framåt, två steg bakåt. Jumbo i Elitserien – fast förankrat i botten.

3-7 hemma mot Djurgården, det är bara så – ledsamt…

Ni som följer mina texter vet att jag av princip vägrat att skriva ordet förräns det är definitivt. Men det är kanske lika bra jag vänjer mej vi tanken. Så här kommer det: Kvalserien!

Yack, bara ordet får mej att må illa. En klump i magen, tio hemska matcher innan man vet var man hör hemma. Det är vad vi har att se fram emot när de andra lagen spelar slutspelshockey. Ni vet det där roliga som kan hålla på långt in på natten innan ett lag vinner.

Vi börjar ju matchen piggt. Lite gammal timråhockey med en jäkla forechecking där motståndaren i stort sett bara får försvara sig. 1-0, ett klassiskt timråmål, dump, forechecking, snabbt pass in framför mål och direktskott, Pelle Hallin. Bud på 2-0, men för tusan, det ser ju bra ut så tålamod – det kommer!

Istället en bjudning. Alltså, mej vetligen finns det inte en enda tränare i hela hockeyvärlden som säger till sina spelare att vända hem i egen zon när de får chans att lyfta ut pucken. Ändå gör vi det match efter match – hallå, börja använd det ni har under hjälmen.

Det är faktiskt konstruktivt spelat att få pucken ur egen zon när motståndaren ligger på med press – Hallin!! ut med puckjäveln ur zonen, ska det vara så svårt!?

Och plötsligt har vi tappat vårt momentum i matchen. Självklart kommer 1-2 efter fem sekunders powerplay, och efter ännu en blek andraperiod har vi 1-4 att jobba i kapp. Större under har förstås skett, men då måste det finnas en gnutta hopp, en gnutta eget spel som kan skapa något – men det har vi ju inte.

Sista perioden blir lite hawaii, vi närmar oss, släpper in skit, närmar oss men sen mål i tom bur och ett till med fem sekunder kvar. 3-7 hemma mot ett Djurgården som inte imponerar det minsta på mej – hur är det möjligt?

Alla ”experter” tippade att Timrå skulle komma sist, och det känns ju jäkligt tråkigt om de ska få rätt. Men nu är vi där och efter bokslut 55 omgångar kan vi inte komma sämre.

Vad har vi då att förlora de sista 23 omgångarna som är kvar? Inte ett skit! Så vad jag vill se är betydligt mera desperation i spelet och framförallt ett enklare spel. Vi har seriens sämsta grundspel, så varför då envisas med att ta burskydd och börja om? Det är ju ytterst sällan vi får fram ett pass till någon med fart och att gång på gång anfalla mot fem rättvända spelare är inte det lättaste!

Snabbare pass i djupled istället för sidled, se till att puckjäveln hamnar djupt i motståndarens zon och sen in och checka-checka-checka!!! Våga fyll på och våga stå kvar på blå och behåll trycket. Vad har vi att förlora på det?

                            * * *

Är det en tillfällighet eller handlar det om spelintelligens? Tre av Djurgårdens sju mål var ju i stort sett identiska. Både 1-3, 1-4 och 3-7 kommer ju efter returer från Jocke Lundström. Skott cirka två-tre decimeter över isen, går de inte in blir det en retur från benskydden och de går inte att styra för målvakten. Jag säger att det inte är en tillfällighet utan medvetet! Ta en titt nästa match hur Timrå skjuter – högt. Går pucken inte i bröstet på målvakten så går den över – ingen retur…

                                                               * * *

Äntligen! Efter två års budande på Tradera fick jag till slut en äkta matchtröja. Hemmaröd, snygg som faan! Det blev Sonntag med nummer 6 – 800 spänn och värd varenda krona. Ärligt, så spelade det ingen roll vilken tröja jag köpte, för jag skiter i vilket nummer eller namn som står på ryggen. För mej är det viktigaste vad som står på bröstet, framför mitt hjärta.

TIMRÅ

Kanske dax för spelarna att börja resonera på samma sätt…

Publicerat torsdag, 29 december, 2011, 00:22, av Uffe C