Timrå IK Supporterklubb

Vi gräver vår egen grav

Jag fattar ingenting.

Absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g!

Hur kan man, ledare och spelare i Timrå IK, tillåta sig att förödmjuka sig själva som vi lyckas med gång på gång – så fort det gäller lite extra. Det är för mej en gåta.

1-2 i hemmamötet med Växjö är bara så förbannat pinsamt dåligt!

Förutsättningarna kan vi ju inte klaga på. När Timråspelarna körde en liten lätt värmning, sedan åkte hem till gumman och gosade i soffan med en chipspåse framför dumburken, hade Växjö fullt upp med att kämpa till sig en poäng mot Modo.

I morse när väckarn ringde kunde vi vända på oss och snooza i tio minuter, då höll Växjö på att packa om sin blöta utrustning för att flyga upp till Timrå för ny match.

Oavsett hur vältränad en hockeyspelare är, kan jag lova att det känns i kroppen även för dessa spelare dagen efter en tuff match – och med den skiten i kroppen kom Växjö upp för match igen – och fick vinna.

Ja, jag skriver FICK VINNA, för det var ju precis vad det blev av detta spektakel.

Nu vet jag ju inte vad Perra sade till spelarna innan match, men hade jag varit coach hade mitt budskap varit glasklart: in och kör ut av bara helvete nu! Full fart på rören från start, in med puckjäveln i Växjös zon och sen checka-checka-checka. Ge dem inte en sekund extra med pucken utan nu ska de känna från start att ”fy faan, idag blir det jobbigt – och jag som fortfarande har ont i kroppen”.

Kan man få in dessa negativa tankar i skallen på redan trötta spelare, ja, då är mycket vunnet. Kan man dessutom få in ett, kanske två snabba mål - ja, då kan matchen faktiskt vara över rätt snabbt.

Men inte då. Mesigt värre, ett jävla kladdande med pucken och naturligtvis gav vi dem energi med ett tidigt mål, istället för tvärtom. Alltså, varför ska vi hålla på och vända om i egen zon så förbannat mycket?

Skitpass från Torp, Hedman fastcheckad och in med pucken framför vårt mål och onödigt 0-1. Hoppsan, nu försvann ju lite av värken i Växjö spelarnas undermedvetna, istället för tvärtom.

Men ”bara” 0-1 efter första. Vi borde ju vara det piggare laget i längden, men det gäller ju att få ut något oxå. Så visst var väl 25-9 i skott till vår fördel, ett tecken på att vi ville framåt i den andra perioden - men vi var ju så in-i-helvete ineffektivt. Bara ett mål på detta övertag var ju väldigt klent.

I inledningen av sista akten fick jag ett sånt där äckligt ”deja vu” – alltså nån minnesflash om förra mötet mot Växjö hemma. Då försökte vi också föra matchen, utan nån större framgång. Och bara för att förstärka min minnesbild kom då förstås 1-2.

Jag vet inte vilken back det var, skitsamma oxå, men att backa-backa-backa nästan in i egen målvakt är bara så förbannat passivt uselt. Savianov fick åka från mittlinjen rakt fram utan att bli attackerad och kunde pricksjuta in 1-2.

Det var ett av totalt tre skott som Växjö sköt i sista perioden. Timrå sköt 14. Kanske vi var nära nån gång, men ärligt, så hade tråk-Växjö inga större problem att freda sitt mål. Vår time-out kom med tio sekunder kvar, tekning i anfallszon, men tiden bara rann ut i sanden.

För mej var detta säsongens tyngsta förlust. Allt innan match pekade till vår fördel. Spelledigt igår, motståndare som kom upp med tunga ben och en halvfuktig utrustning och säkert inte alltför alerta ben och huvuden. Och vi hade seger mot serieledarna i färskt minne. Och så går det så här.

Snart vankas det jul. En högtid för barnen, men visst är det kul att åtminstone få nån julklapp att öppna upp. Tre poäng idag, och jag hade kunnat varit utan julklapp. Men våra rödklädda tomtar i Timrå ville annat.

Det känns ju jävligt tråkigt att fira jul som särklassig jumbo. Så törs man hoppas på ett Gott Nytt År då?

 

Publicerat söndag, 11 december, 2011, 23:50, av Uffe C