Timrå IK Supporterklubb

Vi behöver en hjärnskrynklare

Timrå IK har ett STORT problem – och det sitter mellan axlarna instoppat i en hjälm.

För när rädslan att förlora är större än viljan att vinna – hur faan ska vi då kunna ta de trepoängare vi så väl behöver?

Så in med nån form av mental coach – och det snarast.

3-4 efter straffar mot AIK – ja, äntligen en elitseriepoäng mot stockholmarna, men jag har svårt att glädjas åt en poäng när vi förlorat två…

Jag vet inte varför eller hur det går till, men så fort vi lyckas få en ledning så får man inte vara glad speciellt länge, för vi har en jäkla ful ovana att snabbt ställa till det för oss.

Vi fortsätter med att vara usel i boxplay. Idag hann vi inte ens träna boxplay värst länge för både AIK:s ledningsmål till 1-0 och kvittering till 2-2 kom åt helsike för snabbt med en man mindre.

Det heter ju att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor. Vi är ju rent artiga ibland och låter motståndaren få bygga upp sitt powerplay – istället för att stressa-stressa-stressa när chansen ges. Mesigt, är ett annat ord.

Sen tror jag att vi snart satt nån form av världsrekord i tafatthet. Ett jäkla kladdande i egen zon när puckjäveln bara m-å-s-t-e ut ur zon, och vårt passningsspel – ja, vem faan tryckte på slowmotion-knappen?

Nu är jag väldigt gnällig, jo, jag vet. Nåt bra måste vi väl göra?

Jodå, vi är sällan utspelade. Det här var väl femte raka uddamålsförlusten, men frågan är vad som tär mest på psyket – att känna att man är chanslös eller hela tiden känna att det är hedersamma förluster?

2-2 efter två perioder och rätt gott om skott på mål från bägge lagen, och återigen skulle första målet i slutakten komma att betyda mycket. Med facit i hand kom vårt ledningsmål kanske för tidigt, Vampola i powerplay. Det var ju nästan en kvart kvar att spela.

Och mycket riktigt, vi fegade ur. Gav AIK initiativet genom att inte våga vinna. Vi hade ingen längd på anfallen, mest beroende på ett väldigt lååååångt lag. Vi anföll med två-tre spelare och då är det svårt att behålla pucken mot fem motståndare.

Det var en falsk känsla som kröp in under hjälmarna – hellre säkra hem än riskera något – och det funkar sällan. Så jag blev inte alltför förvånad att AIK lyckades kvittera – men fruktansvärt besviken.

Det är svårt att förstå det här med skallen. 3-3, ja, då fick vi plötsligt några chanser, för då var det som om AIK var nöjda med sin kvittering, och liksom ville säkra den poäng som de då hade inom räckhåll.

Förlängningen blev intressant. Timrå såg ut att ställa till det för sig, genom ett för snabbt byte. Jag är lessen, Nubben, men det var solklart för många röd-vita på isen. Men jag förstår din frustration som ledde till att du fick lämna båset, om det nu är någon tröst…

Två minuter boxplay, hmm, undrar hur snabbt AIK gör mål nu då, måntro? Två gånger fick vi pucken ur zon, bägge gångerna illa riktade skott från gästerna, och till slut klarade vi oss till straffar.

Sist gick det ju inte så bra för Riddarn, två insläppta mot Brynäs – och samma visa idag. Två puckar mellan benen, två missade från Timrå och bonuspinnen till AIK – djup suck! 

Vi vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Så vad hjälper det att ”hänga ut” vissa spelare? Inget, egentligen, men vad som irriterar mej är att de så kallade ”experterna” innan serien har fått rätt – hittills.

Vårt hopplock till lag har ingen som helst harmoni. Vi har ingen målvakt som gör det lilla extra, till exempel vinner en match till oss genom spektakulära räddningar – snarare tvärtom.

Vi har ingen ledande back att lita på när det hettar till, utan en jämnstark besättning.

Hoppsan, vi har en ledande forward som vill ta oss framåt, Vampola, men han är åt helsike för ensam. Jag tycker Jonte var riktigt bra idag, Hallin också eftersom han alltid driver på mål. Men för många har tyvärr en för låg lägsta nivå, och det är för långt mellan gångerna på toppen av sin förmåga.

Så kan en mental coach få ordning på detta?

 

Publicerat torsdag, 27 oktober, 2011, 23:34, av Uffe C