Svårt att vinna när våra svackor alltid betyder mål i baken…
Förstafemman?
Mjau…
Vi hade behövt ett gäng hungriga tigrar, men dyker upp med ett par gulliga kattungar.
Efter två mållösa perioder tappade vi klöset i egen zon, föll tillbaka i gamla synder och sen var det roliga över.
3-1 för HV 71 och ja, svårt att hitta några ljusglimtar…
Förra året vann vi två gånger om nere i Jönköping, men det var ju då det. Nu kom vi än en gång till match med ett stukat självförtroende, samtidigt som HV71 hade lilla julafton senaste omgången…
I en sån här match behövde vi verkligen få ett ledningsmål. Få tillbaka den positiva känsla vi hade efter två raka mot Linköping och Luleå, men det ville sig inte.
Ändå var vi ju med målmässigt efter två perioder, 0-0. Chanser fanns det också, mest minns jag ”Bagarn” Anderssons friläge från mittlinjen med en man mindre, men då ”Bagarns” acceleration kan jämföras med ett tåg som går igång samt ett svagt avslut rann den chansen ut i intet.
På tok för stirriga i egen zon...
Min känsla inför sista perioden med 0-0? Ja, det kändes liksom lite som ett vacuum, tomt. Men att första målet skulle bli viktigt, var det inget snack om. Lite tråkigt var att det kom liksom ”som vanligt” – förlorad närkamp bakom eget mål, ett jävla stirrande på pucken och ingen som helst koll på var motståndaren var – Falk fick omarkerad skicka in hyperviktiga 1-0.
Sen tar det 50 sekunder, en mesig backhand, och fortfarande turas burväktarna om med att släppa in skitpuckar – alltså, ska vi ha någon chans att plocka poäng är det dax att sista utposterna börjar väss klorna och vinner matcher till oss!
Underläge 2-0. Jaja, HV vände ju 2-7 mot AIK, tänkte jag, överoptimisten.
Sen visade vi ju ännu mera varför vi ligger där vi ligger. Boxplay, Piros tog pucken, åkte in mellan våra koner som desperat sträckte ut sina klubbor utan någon helst kropp bakom – jag vet inte vad jag ska kalla detta, men det var så långt från försvarsspel man kan komma – och sen en dragare upp i nättaket från Piros, 3-0.
Att vi sen sprattlade till lite under sista fyra minuterna kändes bara som ett hån – varför göra ett ryck när det står 0-3 och inte när det står 0-0? Varför morra till då, när ränderna redan gått ur tigern?
Bitvis kan vi ju spela hockey, men då matchjävlarna är 60 minuter skiter det sig. Vi lyckas inte hålla en jämn nivå en hel match – de gånger vi gör det är vi med. Men när våra svackor dyker upp, smäller det rejält varje gång. Och inte bara en gång, utan två, tre gånger – och sen är det kört.
Att träna jämnhet går förstås inte, men det går att skärpa till sig. Vara rättvänd, snurra på huvudet, vara i position både när man ska ha pucken som om när man ska försvara sig.
Likväl som att man förbereder sig genom att sova, äta rätt, träna rätt så måste även det man har mellan axlarna vara med. En bra väg dit är att spela enkelt, skapa sig själv tid och röra på benen – då kommer mycket annat av sig själv.
En storväxt och elak back är vad vi behöver nu!
Det är ju en bit kvar till jul, men jag har redan min önskelista klar:
1) Vi behöver en stor gärna elak jävel som kan hålla rent framför vårt mål.
2) Vi behöver en kompis till Vampola som förstår det spel som han besitter. Pikkarainen, näe, hur länge blir han kvar – i Timrå?
3) Vi behöver en målvakt som tar de skitpuckar vi nu släpper in.
Ifjol ropade vi fans tidigt efter en ledartyp ala Sonnenberg. Jag tror vi låg trea i serien då, men vi spelade inte bra. Klubbdirektör Johansson ställde sig frågande till varför, ”vi ligger ju trea”…och hur gick det sen?
Nu är vi näst sist – ringer det inga varningsklockor?
”Linkan”, vad säger du?
Publicerat torsdag, 6 oktober, 2011, 22:18, av Uffe C
Loading ...
