Timrå IK Supporterklubb

Idag fick vi smaka på egen medicin – blää

Tvi vale!

Idag fick vi smaka på vår egen medicin, och med en väldigt besk eftersmak.

För på samma sätt som vi besegrade Luleå sist, luggade Modo oss idag på samtliga tre poäng.

Första Slaget-Om-Västernorrland till Modo, efter tråkigt rättvisa 2-5…

Det var bäddat för hockeyfest. Fullsatt E.ON, bra stämning på läktarna och ett Timrå med två raka segrar i bagaget. Men den som hade hoppats på en fysisk drabbning fick gå hem dubbelt besviken.

Sällan har väl ett derby varit så snällt. Tre utvisningar för Modo, ingen för Timrå (förutom en avvaktande men då gjorde Modo mål) knappt ett gruff framför något av målen, inte ens en tendens till något handgemäng.

Visst, det är ju bra hockey vi ska bjudas på, men ingen säger väl nej till lite tuppfäktning där det gäller att visa musklerna. Inte ens Pikkarainen var inblandad i något – då är något gal-et…

Första sju minuterna var Modos. Det mest kontruktiva vi svarade för, var sex raka icingpuckar – inget att säga om, hellre det än nåt kladdande i egen zon med baklängesmål som följd. Men oroande var det att vi saknade farten i vårt spel, den svarade Modo för.

Slaget Om Västernorrland förlorade vi i mittzon. Vi fick inte stopp på Modo, och vi tappade åt helvete för många puckar med farliga spelvändningar som följd. Tyvärr var vi lite tillbaka i gamla hjulspår med ett naivt överoptimisktiskt spel.

Självklart skulle vi får våra chanser. Hagos över i bra läge, Röymark i ribban. Och när vi väl kunde ta ledningen, var det rena bjudningen från Modos 22:a (Pöck) till vår 22:a (Röymark). Målet kändes förbaskat skönt, men inte speciellt logiskt. Men en förbättring av powerplay-statistiken…alltid något.

Modo svarade rätt snabbt, mål, men videogranskning. Det tog nog fem minuter för måldomaren att komma fram till att det var spark, men från där jag stod hade jag nog vågat lova en månadslön på att det skulle bli mål. Men tydligen var det spark, och fortsatt ledning – puh!

Modo lät sig inte nedslås av detta , utan fortsatte att trumma på. Kvittering var faktiskt rätt snyggt, tre snabba pass och öppet mål bakom Jocke Lundström. Pissigt, men inte orättvist.

Sen gick det inte lång tid innan vårt tidigare naiva försvarsspel återigen bäddade för nytt mål i baken. Alltså, Mat Robinson, det går kanske i norska ligan att dra två motståndare och ta sig ur zon – men det funkar sällan i Elitserien. Spelvändning, sen skott ur usel vinkel som Jocke ändå släppte in under sig. Dubbel olycka. Men 1-2 efter första perioden kändes ändå som hedersamt…

Vi kom ut bättre i andra, kvitterade snabbt genom skitsnyggt volleymål av Vampola, men vi var fortfarande väldigt stillastående och i mittzon hade vi ingen större lycka. Dessutom måste vi ju få bort det här med att vi inte ser varanda – ännu en kollision mellan egna spelare i egen zon och vips 2-3 efter backskott.

Att vi skulle få våra chanser i sista akten var det inget tvivel om. På 20 minuter blir det målchanser, oavsett vilket lag som står på isen. Men vi behövde ju få kontakt – istället bjöd vi Modo på matchavgörande 2-4.

Slö-Pikken hade knappt fart ur egen zon, tappade pucken på egen blå, spelvändning och 2-4 med ett skott nedanför tekningspunkten – faan, Jocke, visserligen stolpe in – men från den usla vinkeln får du bara inte släppa in puckjäveln!

Sen försökte vi, men rätt uddlöst. Ett riktigt bra powerplay med tryck i stort sett två minuter men det bara inte ville sig. Och mitt i alla reduceringsförsök stack Modo upp i en kontring, skott-retur och en helt fri Skröder – hallå, glömt det här med att snurra på huvudet, Timrå?

Nån energi till att desperat försöka komma ikapp fanns sedan inte. Modo styrde och ställde som de ville och en tisdag att snabbt glömma.

Alltså, ibland får jag känslan att när högerhanden gör något vet inte vänsterhanden vars den ska ta vägen. Översatt: vi spelar inte som ett lag, utan det blir för många indviduella utflykter. När nån tar tag i pucken väntar vi andra på vad som ska hända och är inte där förrän det är för sent. Det håller inte.

Mot Luleå spelade vi som ett lag. Vi försvarade oss med samtliga spelare, vi anföll med samtliga spelare. Vi avlastade varandra i svåra situationer och spelade enkelt främst i egen zon. Allt detta var som bortblåst mot Modo.

Jag har svårt att berömma när vi förlorar, skyller på den svenska mentaliteten, att det är svårt att berömma, lättare att klaga.

Så här kommer mina klagomål: Jocke, du var inte bra i målet! Pikkarainen, dags att börja göra rätt för den lön du lyfter! ”Bagarn”, du ser otrolig seg ut i det mesta på isen!

Nu är det dock så att vi vinner som ett lag och förlorar som ett lag – men jag och alla andra fans måste få ha höga krav på en Elitseriespelare som inte gör rätt för sig.

Modo? Kan tänka mej att som Modoit tycker man som jag gjorde efter Timrås match mot Luleå: den perfekta bortamatchen…

                                                               * * *

Förmodar att Elitseriens sjukaste match redan har spelats.

Alltså, vad hände på Hovet?

Vi satt och skrattade åt att AIK gick ifrån till klara 7-2 mot HV71 men skrattade ännu mera när det gång på gång plingande på resultattavlan från Hovet…7-3, 7-4, 7-5, 7-6, 7-7!!! Och till slut 7-8 efter straffar, vilken vändning!!

Hoppas att HV71 lekte av sig tills matchen på torsdag…

Publicerat tisdag, 4 oktober, 2011, 23:31, av Uffe C