Timrå IK Supporterklubb

Skämmes, Timrå, skämmes!!!

Spyfärdig senast, gråtfärdig nu.

Det här var ta mej faan det sämsta jag sett på länge från röd-å-vit.

Finnes det någon som helst skam i kroppen tycker jag samtliga utespelare offentligt ber stackars Jocke Lundström i målet  om ursäkt!

0-5 mot senaste säsongernas favoritmotståndare Frölunda efter en total förnedring.

En kollektiv kollaps skulle jag vilja påstå. Och förhoppningen om att en massa frågetecken som skulle omvandlas till utropstecken gick käpprätt åt skogen. Vi har massor att jobba med, frågan är vart vi ska börja reda ut nystanet.

En rejäl omvaskning i leken av tränartrion, där i stort sett samtliga formationer hade nya ansikten. Pärssinen med Vampola och Pikkarainen – kändes ju som äntligen! men vad blev det av detta – intet.

Inledningsvis var vi ju rena juniorlaget. Inte hade spelet i egen zon blivit någe bättre, vi fortsatte med vårt bingolottospel med ett evigt duttande och vann inte en närkamp. 1-0 för Frölunda kändes ju trots allt riktigt bra.

”Vi måste börja använda kroppen mera” förkunnade tränare Johnsson inför andra perioden.

Hoppsan, nåt jag missat? Är inte hockey en kampsport där man a-l-l-t-i-d ska använda kroppen? Det trodde jag man lärde sig i pojklaget?

Jo, det såg ju lite bättre ut första sju-åtta minuterna. Vi vann ju faktiskt nån närkamp, men det handlar ju även om att göra mål. Omsätta det fysiska spelet till en bra spelvändning och skapa något.

I 84 sekunder fick vi spela fem mot tre. Underläge 0-1, ett guldläge – för vilket annat lag än Timrå IK. Redan efter fem omgångar har våra spelare ett stukat självförtroende. Avslut från minimala vinklar, skott mitt i bröstet på målvakten istället för bredvid.

Sen en obegriplig ”puck-out” från Torp. I efterförljande boxplay gick förstås Hedins klubba av och Frölunda gjorde naturligtvis 2-0. Sen var det proppen ur.

Sista akten blev 20 minuters pinsam resa. Visserligen ”bara” ett mål av hemmalaget, men två straffräddningar av Jocke plus en massa andra chanser för hemmalaget att strö ännu mera salt i såret – rätt tråkigt att redan nu ge upp matcher, men så var det.

Jag kan förstå det till en viss del, det brukar kännas om man är utspelad. Men istället för att vända den känslan i nästa match, varför inte rycka upp sig så snart som möjligt och försöka få med sig nåt positivt? Varför utsätta sig för ännu mera förnedring, det ser ju bara pinsamt ut!

Ska vi skylla på skador? Halonen, Granath, Larsson, ingen Hagos vad jag kunde se och ”Gnagarn” Anderssons knäskada såg ju bara förjävla ont ut. Men vi kan väl inte stå och falla med dessa spelare? Resten då?

Nu är vi där alla tippat oss, superduperjumbo. Lite sällskap av Färjestad, men de kommer förstås att jobba sig upp i tabellen. Hade det gått vore det på travspråk ”en bra häst att ta rygg på” men nu är det ju tyvärr inte så.

Frågan är om vi behöver en kuskförstärkning. ”Perra” Johnsson har än så länge inte fått ut mycket av laget, där spelet med en man mer på isen är lika iskallt som förra säsongen. 55+5, det är 60 omgångar utan ett pålitligt powerplay, kan man verkligen ha så stort tålamod med en så viktig aspekt – som inte funkar?

Jag brukar säga att man måste ner på botten för att kunna vända uppåt igen. Men nu är väl ändå ”the båttom nådd”?

                                                                             * * *

Såg på reprisen Timrå-Djurgården att det inte var Hedman som slog indianaren som Djurgården avgjorde på, utan Torp. Så en liten ursäkt till Hedman. Men jag anar fortfarande en konspirationsteori…

 

Publicerat tisdag, 27 september, 2011, 22:34, av Uffe C