Timrå IK Supporterklubb

Vilken härlig skalp!!!

Hur besegrar man Frölunda Indians fyra gånger i rad?

Man krigar ner dem!

Fjärde skalpen och ett numera rätt flintskalligt Köplunda.

5-2 efter en liten urladdning i sista perioden och med tanke på de övriga resultaten – en hyperviktig trepoängare!

Jag tänker inte ta åt mej äran av denna seger – och hur kan jag nu skriva på detta vis?

Jo, jag tror inte vare sig Perra Johnsson eller någon spelare i Timrå läser tikare.se efter Timrås matcher. För efter min analys från förra matchen – och många fler innan dess – så kallade ju jag laget ett gäng gliiiiidare.

Idag såg det ju helt annorlunda ut. Mera fart i benen och satsning fullt ut – alltså ända in i kaklet – som jag efterlyste. Och som Perra lite skämtsamt analyserade matchen, ”det är ju som å gå på dans, det är lite stelt från början men sen blir det ju bättre” så växte Timrå sig in i matchen period för period.

Jag började dock misströsta lite efter Köplundas ledningsmål, trist assist från domaren Morgan Johansson. Först ivägen när Granath försökte få ut pucken, sen hur han kunde missa en solklar interference på samme Granath framför vårt mål, som till slut gav Kallio öppet mål. ”Är det en sån dag igen” suckade jag.

Som tur var skakade Timrå av sig skitmålet, och började sig sakta men säkert jobba sig in i matchen. Men man hade ändå svårt att själva komma in på Köplundas mål. Och när det osade 2-0 för hemmalaget i power play, ja, då stack vår egen chefskrigare Pelle Hallin (kolla in nya frisyren på honom, helcool!!) upp och fixade en läcker kvittering.

Glädjen varade dock inte alltför länge, men trots nytt ledningsmäl för hemmalaget så var vi ju väl inne i matchen.

Sen kom då även det jag efterlyste i vårt power play – FFF! Alltså, full-fart-framåt. Inte helt oväntat var det Anton Lander som elegant flög in i zon och serverade Jamie Lundmark ett säkert pass och 2-2 psykologiskt i mellanperiodens slutskede.

I det här läget, inför sista akten, tror jag Köplunda redan började vika ner sig. Mycket tack vare våra tidigare segrar som vi hade i bagaget. Och mycket riktigt började vi ju i ett ursinningt tempo och ett tidigt krigarmål signerat Mika Viinanen.

Det här läget, ledningsmål och sista perioden, tror jag passar Timrå som handsken. Vi slipper vara alltför kreativa och med vittring på en efterlängtad trepoängare är vi beredda att offra en hörntand. Vi slänger oss och täcker skott, något vi aldrig gör i en första period.

Och vi slipper som sagt skapa våra egna målchanser – däremot är vi ohyggligt effektiva att utnyttja motståndarens misstag. Spelvändning på egen blå, två-mot-en, en liten flippmacka från Röymark och Pikkarainen är ju omutligt säker i dessa lägen, 2-4 och saken var ju klar! Sen var det inte mera än rättvisa att Röymark skickade in 2-5 i tom bur – underbart!

Traditionens makt verkar stor i årets Elitserie. På gott och ont – för i nästa match möter vi Linköping. Som vi alla är medvetna om, att vi har tre raka förluster mot.

Och nu är vi ett läge där HUR är skitsamma, bara ATT vi vinner. Jag ser gärna ett organiserat Timrå i egen zon som inte bjuder på en millimeter, och seger med 1-0. Det räcker långt för min del…

                                                               * * *

Jag ska ge mej in på Jimmy Hamrins territorium idag. Inte poängbedöma alla spelare, men åtminstone lyfta fram, i mina ögon, för dagen tre mycket viktiga spelare.

1) PW i kassen. Jag tycker han gör en ruggigt bra match och det känns förbaskat roligt att Timrå lyckats värva ett stort framtidslöfte.

2) Anton Lander. Alltså, Anton, du är bara så bra match efter match efter match. Ett enormt driv hela tiden, vare sig det ska försvaras eller anfallas. Härmed omdöpt till ”Lill-Zäta”!

3) Ilkka Pikkarainen. Skulle vi bara hitta rätt omgivning till honom är detta en guldspelare. Härligt elak, underbara tacklingar och en sniper att lita på.

Publicerat torsdag, 27 januari, 2011, 23:40, av Uffe C