Timrå IK Supporterklubb

Dubbelnollade på hemmais – aj-aj-aj…

Så där ja, då var licensen klar. Licensen för att döda.

I och med dubbelnollan mot Färjestad hoppas jag att Timrå IK likt James Bond 007 de kommande 23 omgångar är beredd på att göra det mesta för att vinna. Kanske inte döda, men åtminstone vara beredd på att offra en hörntand eller två i kampen om framtida trepoängare.

0-4 för betydligt hungrigare vargar än våra vingklippta örnar.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några positiva vibbar innan matchen. Kanske är det en förkylning på gång, för jag var lite smågrinig hela dagen innan nedsläpp.

Skador, sjukdomar, kickade spelare, inga nya. Vad skulle vi komma till start med? Inget ont om Hallin-Larsson-Röymark, men i mina ögon är det då ingen line-up som får en att direkt höja på ögonbrynen. Visst, nu är det säkert en medveten matchning av Perra/Clabbe men jag vet inte, jag får inga bra signaler av det i allafall.

Inledningen fick mej dock att piggna till rätt rejält. Bra fart på rören, bra rörelse, bra med folk på mål – det kändes som om vi kom in i matchen på ett väldigt bra sätt. Färjestad tvingades till utvisningar och vi fick ett gyllene tillfälle att få det så viktiga första målet i spel fem-mot-tre.

Vi vaskade fram ett par riktigt bra chanser, men det ville sig inte. Men nu känns det som förlegat att skylla på otur – den bistra sanningen är att vi är helt enkelt inte tillräckligt heta att sätta dit puckjäveln. Det kan inte vara otur varje gång att vi är centimeter från att få öppet mål – vi är helt enkelt inte riktigt där vi ska vara i tid.

Självklart sitter det i självförtroendet. Men jag tycker att vi inte ger oss själva möjligheten att få ett förbättrat självförtronde heller. Alltså, jag vet inte varför Perra envisas med att spela Mattias Karlsson när vi får spel fem-mot-tre. Det är möjligt att han piskar in tio av tio i klykan på träning, men när karln envisas med sina mesiga dragare från blå, ja, då börjar jag undra.

Perra, jag har sett Karlsson snart två säsonger nu, får jag ihop till tio direktskott i PP under den tiden är det bra! Det mest tragiska i det hela är att han har ett ruggigt slagskott – men för faan, använd det då!!! Smacka dit några puckar och få ett självförtroende.

I andra periodens försök i fem-mot-tre kikade jag lite extra på Karlsson. Alltså, inte en enda gång att han ställde in sig för att kunna skjuta direkt! Vad sitter det i?

Färjestad är ett bra lag, inget snack om den saken. Men det är bara männsikor under kaffetröjorna där med, som reagerar på precis samma sätt som vi gör när det trillar in ett mål där bak. Men att bjuda dem på mål, det håller inte.

Alltså, Martin Röymark, kontring tre mot två, då får du inte söka det långa hörnet  på målvakten med ditt skott. Missar du åker pucken genom hela sarghörnet och ut ur zon och vi har bjudit på en helt jävla onödig spelvändning till Färjestad. Och en olycka kommer ju sällan ensam, det skottet ur nästan ingen vinkel får du inte släppa in, Pitkämäki!!!

Och detta, mina damer och herrar är inte otur. Det är att lära sig att göra rätt saker på isen, och det lär man sig som pojkspelare!

Väl 0-1, har vi inte förmågan att komma igen. Vi faller till slut ihop som ett korthus. Sanny Lindström får omarkerad stöta in 0-2 två meter från mål, vi störtar huvudlöst in i gröten framför eget mål och tappar markering i boxplay 0ch 0-3. Glömde jag att säga vilken period? Jo, den andra, förstås…

Inför sista perioden var jag sugen att göra en Janken – alltså åka hem och se sista perioden på tv. Nu kommer ju detta aldrig att hända, eftersom jag inte hinner hem, men jag var sååå uppgiven.

Dock väldigt imponerad av de tappra i klacken som hela tiden försökte – eloge till er!

Finns då något ljus i denna just nu mörka tunnel? Ja, självklart måste vi se ljuset, för vi är ju Timrå, som aldrig ger upp!

Men nu behöver vi hjälp. Här är min försenade önskelista till ”Linkan”:

1) En skridskoskicklig och teknisk back med bra skott som kan styra upp spelet i power play från blå.

2) Eftersom Kim Hirschvits inte vill/klarar av att vara en förstacenter som leder laget – in med en sådan – och gärna med näsa för mål.

3) En tokig jävel som på något vis kan väcka laget. Slå klubban i sargen, ställ dej upp i omklädningsrummet och bara skrik, vad faan som helst bara folk rycker upp sig när det går lite tungt. Jag vet inte hur Perra låter i pauserna eller mellan matcherna, men tydligen funkar det inte.

Svar på 2) och 3) kan ju vara Sonnenberg, men hur många matcher behöver han för att komma i form? Vi behöver nog spelare som spelat matcher tiden fram till nu…

Jag vill inte skriva det ordet än, men vi närmar oss den just nu med stora skär. Vi kan inte förlitar oss på att lagen bakom oss också fortsätter att förlora, utan vi måste själva ta oss upp i tabellen.

Vinna matcher. Jag skiter i hur, och det tror jag Perra/Clabbe också gör just nu.

Publicerat onsdag, 29 december, 2010, 00:51, av Uffe C