Timrå IK Supporterklubb

Pätr undrar! Har vi fans blivit kräsna?

Redan när jag läste A-kursen i Litteraturvetenskap fick jag lära mig att nostalgi är en känsloyttring som inte uppskattas i akademiska kretsar. Schopenhauers närmast bottenlösa pessimism eller Nietzsches övermänniskovisioner står sig desto bättre. Men lyckligtvis finns det också en värld utanför universitetet, en värld där det är fullt tillåtet att se tillbaka på den tid som passerat och låta minnena återväcka både sorg och glädje.

Mer pretentiös än så tänker jag inte vara för tillfället. Istället ska jag vända blicken mot årets Silly Season, som snart är till ända. Timrå jagar fortfarande forwards till truppen. Åtminstone en till ska skriva på innan truppen är spikad, men jag har en känsla av att man gärna skulle vilja ha två.
Dels har Linkan uttryckt det i intervjuer, dels vore det välbehövligt, förutsatt att man förlänger med Martin Sonnenberg. Sonnenberg kan som bekant, av skattetekniska skäl, inte kan ansluta förrän i oktober – i alla fall inte om Timrå vill undvika en skattesmäll.

Hursomhelst. Hittills har vi kunnat räkna in nyförvärv som Kim Hirschovitz, Ilkka Pikkarainen och Mikko Jokela. Samtliga med meriter från finska landslaget, och de två sistnämnda har dessutom provat på spel i NHL. Att sådana spelare väljer Timrå som klubbadress är nästan fantastiskt – om vi tillåter oss att vara just nostalgiska.
För låt oss vrida tillbaka klockan tio år, till säsongen när Timrå var nykomlingar i Elitserien.

Jag minns fortfarande bilden i ST på dåvarande sportchefen och tränaren, Peo Larsson, sittandes tillbakalutad på sin kontorsstol med ett anteckningsblock i handen. På blocken stod namnen på fem spelare som skulle förstärka Timrå till hösten. Spelarna var Tomi Källarsson, Linus Fagemo, Magnus Salmi, Timo Peltomaa och Pasi Petriläinen.

Den mest meriterade av dem var Peltomaa, som hade spelat i finska landslaget något år tidigare, och som under sin senaste säsong i SM-liiga hade producerat drygt trettio poäng. Petriläinen kunde stoltsera med spel i två JVM, och hade under fyra säsonger snittat omkring tio poäng för sitt Tappara. Övriga kunde knappast anses etablerade på högre nivå.

Inte heller resterande nyförvärv var något som fick hockeyexperterna att höja på ögonbrynen, och kvällspressen hade mer eller mindre slaktat Timrå innan första nedsläpp. Jag minns att jag och en klasskompis gick till Preem-macken hemma i Matfors samma dag som det var dags för Elitseriepremiär. Expressen hade nämligen en artikel om Timrå, och det var minns inte varje dag det hände.

Och jag kommer nog aldrig glömma när jag slog upp tidningen för att läsa. Rubriken var stor och svart och löd: ”Överskottslaget Timrås trumfkort”. På reportagets enda bild stod några av spelarna uppradade – sammanlagt tror jag det var fem stycken – de enda spelarna i det självklara bottenlaget som inte var totalt hopplösa fall. Sedan dess har jag känt en innerlig avsky för kvällspressens hockeyskribenter. En avsky som tyvärr växt sig allt starkare genom åren.

Men såhär på efterhand måste jag ändå erkänna att det fanns en viss sanningshalt i artikeln. För under den här tiden var Timrå ingen attraktiv klubb för spelarna, utan man fick, för att citera Kent Norberg, ”ta spelarna inget annat lag ville ha”.

Så är det inte längre. Visserligen har Timrås attraktionskraft sjunkit något under de senaste säsongerna, men man kan fortfarande värva välmeriterade spelare. Naturligtvis tycker jag att det är underbart, men samtidigt vill jag framhäva att vi Timråsupportrar inte ska ta det vi upplever i skrivande stund förgivet. För sanningen är att många av oss har blivit lite väl kräsna. Medan nyförvärv som Timo Pärssinen, Riku Hahl, Mika Pyörälä m.fl. har presenterats har ribban höjts allt högre och nuförtiden vågar man hoppas på att få se spelare ur det europeiska toppskiktet i den rödvita tröjan.

Jag kan inte låta bli att undra hur reaktionen skulle bli om Linkan plötsligt presenterade nyförvärv av samma kaliber som säsongen 00/01. Jag är övertygad om att den kritik mot ledningen som framförts på Hockeysnack under de senaste säsongerna skulle framstå som rena kärleksdikterna i jämförelse. Det skulle inte längre räcka med utspel som ”AVGÅ LINKAN”, ”Snål-TJ” eller ”Elitseriens dumsnålaste klubbledning”. En spontan uppskattning är att ungefär 60 % av Timråfansen inte skulle vara nöjda utan en avrättning.

Skämt åsido.
Man ska inte kasta sten i glashus, och jag brukar också vara ganska bra att kritisera emellanåt, det kan jag ärligt erkänna. Och på sätt och vis är det bra att folk blir upprörda när det går dåligt för laget. Det visar att det finns ett engagemang kring Timrå IK, att människor lever med laget i med- och motgång. Jag antar att det är ett oförskämt enkelt, men väl så träffande sätt att definiera hockeykultur.

Hur sammanfattar jag det här då? Jag skulle nog säga att uttrycket ”det var bättre förr”, än en gång har fått stryka på foten. På tio år har Timrå gått från att vara Elitseriens svarta får till att vara ett av de lag som alltid är med i diskussionen när slutspelsplatserna ska delas ut. Ännu har det inte räckt ända fram till ett SM-guld, men hoppet lever och jag tror att Timrås framtid inom svensk hockey är ljus.

Nu ser vi framåt. Det har varit tio upplevelserika år i Elitserien, och visst borde det bli tio till?

// Pätr

Publicerat söndag, 22 augusti, 2010, 19:35, av janken