Timrå IK Supporterklubb

Krönika!? Eller? Rapport från supportermatchen!? Eller?

En rolig tradition att tävla supportrar emellan?
Eller ett tillfälle att släppa loss reptilhjärnorna?
Patroncupen på sommaren är uppgörelsen i fotboll! Ett kanonarrangemang av Giffarnas supportrar.
Supportermatchen i hockey!
Medelpads två största klubbars respektive supportrar mot varandra på isen! De pengar man drar in lämnas till ett behjärtansvärt ändamål! Kalaskul!
Eftersom lagen numera ligger i olika serier så gör dom upp i SCA- Cupen! Den enda match som har riktig nerv i den turneringen!
Tyvärr kan inte alla riktigt skilja den idrottsliga rivalitet som råder i hockeymedelpad från från blint hat.

Årets supportermatch slutade 5-6 till TIK- supportrarna efter straffläggning. En jämn match precis som det ska vara för att underhållningen ska bli så bra som möjligt när själva spelets kvalité ligger en bit under division 2- nivå.

Det är dock beklämmande att se hur några av spelarna (i båda lagen) och stora delar av publiken strävar efter och vill vädra blod!
Tyvärr fick de som ville detta också göra det denna dag.
En av Tmrå IK Supporterklubbs spelare damp ner på isen och slogs blodig. Om skadan kom ifrån fallet eller i och med de efterföljande snytingarna han fick när han låg där, det kan jag inte avgöra. Det jag finner beklämmande är just det faktum att han fick ta emot smällarna när han väl låg där.
Den reaktion jag upplevde bland många i publiken var inte heller snygg.
Ett antal vuxna människor som jublar över att det ligger en blodig karl på isen.
Jublande, just därför att han är klädd i rött och vitt!

Jag vill inte döma den enskilda spelaren i Sundsvall Fans!
Jag utgår från och hoppas verkligen att han inte är stolt över hur det slutade.
Akutmottagningen och ett antal stygn för den drabbade.
Jag tror att han själv, så här efteråt, tycker att han drogs med för mycket och gick över gränsen.

Det jag tycker är beklämmande är att det, överhuvudtaget sker!

Här har några eldsjälar från respektive supporterklubb snackat ihop sej, lagt ner tid och energi på att arrangera en spännande prestigeuppgörelse på gärsgårdsnivå. Som ett välgörenhetsarrangemang.
En kul grej för dom som aldrig blev elitspelare men älskar hockey ändå. Dom som kanske spelade som knattar i Nolby, Timrå, Tunadal, kovland eller Matfors men aldrig kom vidare. För de som tidigare spelat hockey eller bandy och har kommit upp i både ålder och midjemått men ändå vill åka lite grillor och dunka lite puck!
Det är väl hockeyälskare vi är? Inte slaktare?

Jovisst!

All tävlingsidrott bygger på rivalitet.
Det är just rivaliteten som driver idrottaren framåt!
Det är rivaliteten som får oss supportar att ta ledigt, kliva upp kl 4 för att åka till Luleå, se 3 x 20 min hockey och sedan komma hem frampå småtimmarna nästa dygn.

Det är rivaliteten som fyller ett helt tåg med människor till Stockholm, som får Gärdehov att koka i SCA- cupens derby och samma känslor som får plyfaskivorna i  E-On Arena att skallra när Timrå sätter kvitteringen mot Modo, sex mot fem efter tre icingpuckar.
Men därifrån till att slå varandra blodiga eller dunka på en liggande, skadad människa! Däremellan finns en klar gräns.

Själv råkade jag i en ganska häftig dispyt på ståplatsläktaren i E-On arena på grund av att jag öppet deklarerade mitt hat mot Per- Åge Skröder. Nästan så att det gick till handgripligheter.
En läktargranne ville genom att upprepade gånger, hårt, knacka sitt pekfinger i min mage få mej att sluta hata Skröder.
Det hjälpte inte!
Jag hatar Skröder ändå!

Eller inte!?!?!

Både och!

Jag vidhåller att jag hatar Skröder när jag står på läktaren, han kör upp klubban i ansiktet på en Timråspelare och och sedan tjafsar med domaren om den påföljande utvisningen. Att den jäkeln dessutom är en äckligt kompetent måltjuv och hela tiden strävar efter att sänka mitt kära Timrå IK  förstärker känslan än mer.

Dock skulle jag aldrig drömma om att slå honom på käften.
Inte bara för att han, sannolikt, är avsevärt större och starkare än jag utan av den enkla anledningen att mitt hat inte på något sätt är personligt! Det är bara ett utslag av min lojalitet till Timrå IK och det kan inte driva mej till att  önska en enskild människa i olycka! Det finns en gräns!

Sanningen att säga så verkar Per- Åge vara en ganska sympatisk karl!
Han är alltid trevlig och korrekt i de intervjuer man hör. Ler brett och bryter, lite lagom charmigt, på norska
Skulle jag hamna bredvid honom på en middag är jag övertygad om att det skulle vara en otroligt trevlig bekantskap. Ett norskt, högkompetent hockeyproffs i förskingringen.

Men när jag står på läktaren och han står på isen i ”fel” färger… Så hatar jag karln! Eller, egentligen, det han gör på isen!

Vad vore hockey utan rivalitet och heta derbykänslor?

SCA- cupen avgörs på en förmiddag genom att alla lagen träffas och kramar om varandra!
Sen bestämmer man att alla matcher ska sluta 3-3 och alla supportrar sjunger en sång om kärlek tillsammans ledda av Di Leva och Kjell Lönnå!
I elitserien är vi gulliga mot varandra och turas om att höja Bucklan i april i en cermoni i Kungsträdgården där alla enas i en gigantisk Teletubbieskram  till tonerna av Nick Borgens ”We are all the winners”
Hur spännande vore det?
Egentligen?

Men att slå en skadad människa?

NÄ!

Skämmes! Tamefan!

Fler bilder från matchen!

[Show as slideshow]

//Janken

PS.

För den som vill döma detta inlägg genom att säga ”Hata är ett väldigt starkt ord” så bifogar jag detta utdrag ur Svenska akademins ordbok.
Det visar, enligt min tolkning, att det finns vissa nyanser i ordet.

Hat:
intensiv o. ihållande känsla av ovilja mot ngn l. ngt (så att man önskar ondt över l. söker skada l. fördömer föremålet för denna känsla); äv.: stor motvilja, avsky. Hat till l. mot, förr äv. på l. för ngn. Glödande, oförsonligt, ingrott hat.

Publicerat måndag, 18 januari, 2010, 23:44, av janken