Timrå IK Supporterklubb

Robert Carlsson hedersmedlem i Supporterklubben!

I syfte att knyta personer som, genom åren, haft en speciell betydelse för Timrå IK till supporterklubben har vi öppnat en möjlighet att dela ut hedersmedlemskap. Ett försök till efterforskning om huruvida det har förekommit tidigare har bara resulterat i att WÖ- Kalle, enligt obekräftade uppgifter, hade någon typ av ”ständigt medlemskap” men att officiella hedersmedlemskap inte har förekommit.
Därför är det hedersmedlem nr 1 som vi välkomnar i dag när Robban Carlsson hyllas vid en ceremoni i E-On Arena.

Motiveringen är.
- Robban har genom åren visat Timrå IK sin osvikliga lojalitet,
- ett föredöme både på och utanför planen,
- en rekordkille som visat vägen både i med- och motgång,
Han är en stor publikfavorit som fortsätter vara klubben trogen
även efter att skridskorna lagts på hyllan.
Han har gett begreppen kämpaglöd och Timråhjärta
ett ansikte.

 

Robban har under hela sin spelarkarriär jobbat kvar på ett fastighetsföretag i Sundsvall.
Det är där jag träffar honom en strålande fredagseftermiddag i oktober.

Vi sätter oss i ett konferensrum, han lägger en tumstock och mobiltelefonen på bordet framför sej och vi kör igång intervjun.

Jaha!
Det är alltså såhär du jobbar nu?
Det är ju lite skillnad i arbetsmiljö här, konstaterar jag, Kanske lite annat tempo också?

Jo! Svarar Robban! Det är naturligtvis helt andra rutiner i ett sånt här jobb, men jag hade ganska inrutade rutiner även när jag spelade hockey.

Du är inflyttad  från Uppsala men blev kvar. Är du rotad här nu?

Javisst!
Sundsvall är hemma och Timrå är mitt lag. Jag kom hit –97 så det har ju blivit några år. Det är klart att Almtuna fortfarande har en plats i mitt Hjärta men det är i Timrå min hockeykarriär har varit.
Jag är fortfarande ganska engagerad i hockeyn, pratar med Linkan, i stort sett varje dag faktiskt. Sen följer jag naturligtvis serien, ser matcherna och så.
Jag är ju, till stor del, delaktig i det lagbygge som står på isen i dag.
Jag funkar lite som bollplank och hjälper till med en del praktiska saker. Fixar lite med bostad, flytt och sånt för spelare bland annat

Men är inte omställningen extrem. Från ett hektiskt liv som elitseriespelare till ett kontorsjobb?

Det är klart!
Förra säsongen gick det bra. Då var jag ganska mätt på hockeyn. Jag hade lite problem med en del skador och så, sen kände jag att jag, helt enkelt var för dålig, eller att dom andra var mycket bättre så det var dags att lägga av.
Någon tanke på att gå ner i seriesystem fanns aldrig. Jag menar, Skulle jag ha sneglat mot Sundvall Hockey så är det i stort sett lika tufft att hänga med där. Ska man vara ärlig så är det inte alltid rosenrött att spela på den nivån.
Nu däremot, kommer man bara ihåg det som var roligt. Så nu saknar jag det mer än förra säsongen.
När man sitter där på läktarn och laget leder med 3-0 skulle det vara kul att vara med där nere.

Tvärt om då?
En hockeykunnig kompis sa en gång.
”Robban är inte speciellt bra på nånting, inte speciellt dålig på nånting heller. Men han har en sjuhelvetes attityd!”
Det kan, så här långt, kännas som att det ibland saknas ”en sjuhelvetes attityd” i dagens Timrå.
Känner du aldrig att du skulle vilja snöra på dej grillorna och visa lite jävlaranamma när det går tungt för laget?

Nä! (Skratt) som sagt! Jag är för dålig nuförtiden. Jag skulle nog inte tillföra något!
Sonnenberg har ju kommit nu. Förhoppningsvis kan han tillföra energi. Det är en spelare med bra inställning.

Så du idrottar ingenting nu då? Ingen korpfotboll eller så?

Nej! Men jag springer en hel del. Jag tycker om att springa.

Ja! Det är ju känt. Timrås fystränare, Thord Johansson, sa en gång att du var ett fysiologiskt fenomen! Stämmer det?

Haha! Nej!
Men jag är bra på att springa och är man det i hockeykretsar så är det ganska lätt att bli bäst på det. Hockeyspelare springer inte så gärna. Dom är ofta ganska tunga och då blir det inte så roligt.

Okej!
Nu någonting helt annat.
Hockeytalang går ju ganska ofta i arv. Jag tänker på t ex Kenta Nilsson, Roffe Riddervall och många andra, på närmare håll Anders Huss och andra, som har barn som gått i samma fotspår. Hur är det i ditt fall? Finns det en återväxt av hockeyspelare i släkten Carlsson?

Nej! Troligen inte.
Visst har jag lärt tjejerna att åka skridskor men det är inte så att dom kutar omkring med en hockeyklubba i näven jämt. Men dom är rätt små fortfarande så man vet ju inte. Men som det ser ut nu verkar dom inte vara något för damkronorna i framtiden. Sanningen att säga så tycker dom inte att det är speciellt kul att, ens, titta på hockey heller.
Men visst! Jag ser ju gärna att dom håller på med idrott i framtiden. Det är många fördelar med det. Det är roligt, meningsfullt och till viss del fostrande och så håller man sej frisk också.

(Så här i skrivande stund tänker jag att Anders Kallur faktiskt har två döttrar som är ganska hyfsade friidrottare)

Din landslagskarriär stannade vid fem matcher. Något som jag har funderat på???
Det där målet du gjorde för tre kronor? Borde det ha underkänts?

Hahaha! (Gapflabb)
Ja!
Vad jag vet så får man inte fösa in pucken i mål med handen!
Jag minns att jag var jäkligt nervös där, en stund, innan det godkändes. Men domaren dömde mål och nu kan ingen ta det ifrån mej!
Sanningen att säga så var det inte meningen att fösa in pucken i mål. Jag skulle stoppa den med handen och fortsätta spela… och så gick den in. Det var ganska grötigt där framför mål, har jag för mej.

Landslagskarriären stannade vid fem matcher. Emellanåt har man kunnat sakna kämpainställningen i landslaget. Din framgång byggde ju mycket på just din attityd och inställning på isen.
Tycker du själv att du borde ha fått fler chanser?

Nja!?
Dom matcher jag spelade var ju inga egentliga tävlingsmatcher utan mera tester inför landslagsuttagningarna. Det fanns så många andra spelare med kämpainställning som var, tekniskt, bättre än jag.
Visst kan man tycka att det är samma spelare som får förtroende gång på gång i Tre Kronor. Att man kanske skulle släppa fram andra, som kanske är hungrigare någon gång. Men det är ingen lätt sak att sätta ihop ett lag. Man vet aldrig hur förbundskaptenen tänker.
Att jag blev uttagen var nog mycket därför att det gick bra för mej just då, men så hade jag också förmånen att få spela med väldigt bra spelare i Timrå.
Jag har för mej att jag spelade med Krykov och Nordgren då.

Är det sant att du hade tänkt  lägga ner hockeyn innan  du kom till Timrå?

Ja, Faktiskt!
Jag hade haft problem med ett knä och det gick inte så bra. Men när jag blev erbjuden att komma hit så tänkte jag att jag kunde prova något år. Det sa klick ganska omgående och då förlängde jag med ett tvåårskontrakt.

Minns du hur det var att komma hit?

Oh ja!
Det var oerhört stort för mej. Visserligen spelade Almtuna i samma division men Timrå var ett satsande lag. Värvade ganska stora namn som Bosse Ahl och…

Ja! Och dej!

Haha! Ja mej också! Men det kändes, som sagt, stort. Jag var 23 år och hade ju bara spelat i Almtuna. Många av dom andra grabbarna hade hunnit flytta runt en del. Men det gick jättebra. Man kommer ganska snabbt in i gänget. Får tjugo nya kompisar på en gång. Så rullade det på. Första säsongen gick vi till kvalserien, andra gick mindre bra sen gick vi upp säsongen därpå.

Sundsvall /Timrå är ju inte någon storstad men heller inte extremt litet. Dock är vi inte bortskämda med elitidrott. Det gör ju att man ganska lätt blir en igenkänd, offentlig person.
Är det inte ganska jobbigt emellanåt?

För mej personligen har det inte varit något problem. Jag var nog ganska tråkig under säsongerna. Var mest hemma när jag inte tränade, jobbade eller spelade.
Men det är klart. Är man 21 år och nyinflyttad singel, borde man ju få gå ut och ta en öl om man vill det. Det där är ju ett personligt ansvar man har som spelare. Dom flesta klarar av det.
Det snack som sen uppstår blir man bättre på att hantera ju äldre man blir. Man blir tryggare och bryr sej mindre.
Sen finns det ju fördelar med att vara känd på orten också. Det blir ju en och annan ryggdunkning när det går bra.
Man kan heller inte förneka att det kan vara en fördel om man, t ex , söker jobb efter spelarkarriären heller.

Men du har behållit ditt jobb även under spelarkarriären.  Har det gett dej mycket?

Ja! Det har varit skönt att ha något annat att tänka på. En annan värld att leva i emellanåt. Dessutom har det gett mej en massa vänner utanför hockeyvärlden och det är väl ett av skälen till att jag har rotat mej så pass här i Sundsvall.
Jag umgås inte så flitigt med mina gamla lagkamrater längre. Det är väl Styf då. Han är ju lite av samma generation som jag. Sen håller jag och Sanny regelbunden kontakt. Annars är det mest folk utanför hockeyvärlden.

Robbans telefon ringer.
Det är chefen som efterlyser honom.

Jag ska inte uppehålla dej så mycket längre.
Jag har dock en sista fråga som kan verka lite underlig. Men jag har lovat någon att ställa den.
Enligt en Christian Sjögren, som skrev krönikor på tikare.se för många år sedan, så var du extremt beroende av Lypsyl och kunde bli helt omöjlig om du inte hade minst ett stift i närheten. Håller det i sej?

Haha! Javisst!
Jag har alltid ett Lypsyl med mej, skrattar Robban och fiskar upp ett blåvitt stift ur vänsterfickan.

Där lämnar jag Robban på sjätte våningen med tumstocken i handen och välvallade läppar.

 En trevlig pojk det där!
Robbelibobban!

(Undrar vad han skulle ha tumstocken till?)

Publicerat lördag, 24 oktober, 2009, 16:00, Taggar: hedersmedlem, robert carlsson, av janken